Jag skrev precis ett inlägg om "hur jävligt det varit de senaste månaderna", men nej. Det hade kunnat vara det om jag inte hade haft så fina vänner och en så underbar familj som jag har. Då hade det verkligen kunnat vara förjävligt, men jag har skonats från det. I vissa stunder vet jag att jag har tänkt att det är livet som ger tillbaka till mig litegrann i form av folks omtänksamhet och hjälpsamhet. Kanske är det karma som givit mig dessa personer, karma som jag under en tid till och med har ifrågasatt. What's the point? har jag tänkt. Men nej, skulle jag ge upp min tro på karma så är hela den jag är bara ett onödigt väsen. Det är tron på karma som skapar karma, synd att inte fler förstår det bara.
Jag ska ge tillbaka när jag kan. En vän är jag alltid, men det där lilla extra får vänta. Att folk finns för en i stunder som är mörka och trista är absolut inget man ska ta för givet, därför får man på något sätt visa sin tacksamhet och uppskattning till de som faktiskt gör det.
Jag glömmer aldrig!
Lojalitet, kompis.